När vi freakar ur

Är det bara jag, eller stiger irritationsnivåerna nu som vårvattnet i Lagan? Den senaste veckan upplever jag fler spetsiga dialoger än på länge. Det känns som att isolering, oro och frustration börjat hugga in på humöret.

Vi har typiskt väldigt bra kontakt med våra klienter på mitt företag. Jag och en vd, vars företag har varit kund i snart två år, är en bra bit in i vår relation. Så till den grad att vi pratar förhållanden, viktutmaningar och livspussel. Jag gillar honom. Därför är det desto tråkigare när jag helt plötsligt märker att vi är i en dispyt. Orden som kommer ur hans mun stämmer illa med det vi byggt upp under de här åren. Och hans stubin är så kort!

Sedan vänder jag spegeln 180 grader och tittar på mig själv…

Den här anormala situationen tär på oss. Långsamhet, ensamhet, produktivitetsminskning, oro, det bygger upp ett inre tryck. Skiten måste ut på något sätt. Så klart är relationer bra kandidater för att bli ventiler.

Jag vill inte vara bror duktig, för titten i spegeln säger mig att jag är allt annat än duktig. Så nöjer mig med följande enkla uppmaningar: Känn medlidande med dig själv. Och ha tålamod med andra.

Vi gör så gott vi kan.

Det hade varit konstigare om vi var helt normala nu, än om vi freakar ur på valfritt sätt.

Annons

Välkommen till din vision

Jag kliver in från en loge till området bakom scenen. Det är full aktivitet. Ljus- och ljudtekniker springer runt, personer jag knappt känner upptagna med saker jag inte vet vad de fyller för funktion. Och detta trots att alla är här på grund av mig.

En kvinna med mörkt lockigt hår och pigga ögon möter upp med raska steg, sätter en mygga på kavajslaget och ber mig fästa mottagaren innanför byxlinningen. Det är inte mycket tid kvar, det känns på den intensiva atmosfären. Jag får en flaska vatten utan kolsyra i handen och den mörkhåriga kvinnan för mig framåt mot trapporna som leder upp på scenen. Jag hör sorlet av publiken därute och fjärilar dansar jenka i magen.

Precis nedanför trapporna ser jag plötsligt en liten flicka med blonda flätor vid min sida. Hon tittar upp på mig, måste vara någon av teknikernas dotter för jag känner inte alls igen henne, och frågar med ljus, nyfiken röst: ”Är det du som ska vara på scenen? Ska det bli kuuul?” Jag stannar upp och hukar ner. Fjärilarna är kvar men närvaron är hos flickan. Min ledsagare ser stressad ut. Jag svarar: ”Ja, det är jag och det ska bli så himla kul fast vet du, jag är lite nervös. Men det är roligt att ha dig här.” Hon skiner upp i ett brett barnaleende som jag tar med mig uppför de få trappstegen och ut i strålkastarskenet där 5 500 personer står upp och tar emot med en öronbedövande applåd.

Så här ser min vision ser ut. Den som uppenbarade sig under arbetet med min bok. Den som bär mig framåt i svaga stunder. Det är inte de 5 500 personerna som är grejen. Det är vad jag kommer ha åstadkommit i arbetet med att hjälpa presterare som är grejen. Alltså anledningen till att publiken är där. Men visionsbilden är så mycket starkare motivator än de åtaganden och det hårda arbetet som leder dit. Det är visionen som ger energi att fortsätta. Och även om jag är knappt halvvägs dit fungerar visionen fortfarande som en fyr att styra mot i dimman, och alltjämt blir jag emotionell och upprymd när den gör sig påmind, vilket säger mig att dess kraft är intakt.

Tillbaka till nuet.

Det har för många av oss skapats ett möjlighetsfönster just nu när livet är långsammare att se över och planera våra liv. Och då menar jag mer långsiktigt. När tillvaron är i något slags kaos och få saker tycks givna är det en chans till reboot. Lite som Tyler Durden menar i The Fight Club när han säger: ”It´s not until you loose everything that you´re free to do anything”. De här situationerna kan genera klarsyn nog för att ta reda på vart vi egentligen borde vara på väg. Vår vision. Och om vi vet det, kan vi rita kartan för att ta oss dit.

Hur finner man då sin vision? Här är min femstegsmodell:
1. Sätt dig i meditation eller åtminstone total stillhet i cirka tio minuter.
2. Föreställ dig sedan en framtid där du uppnått det som behövs för att du ska känna lycka. Använd inte huvudet så mycket utan mer den starkaste känslan av välmående. Och pressa inte på, betrakta det istället som en skön lek.
3. Så fort en tanke på hur i hela friden du ska ta dig dit kommer, vifta bort den. Det här handlar inte om vägen, utan målet.
4. När en bild eller sekvens uppstått, gör den tydlig. Som om du förbättrar skärpan i en kameralins. Var är du? Vilka är med dig? Vad gör du? Hur ser du ut? Vad sägs? Hur känns det?
5. När det inte kommer fler detaljer, bänka dig direkt och skriv ner alltihop. Sätt sedan upp visionen någonstans där du kan se den varje dag.

Och kom ihåg att ingen tackar dig för att din vision är blygsam. Så för guds skull; var högt flygande. Sikta på toppen av din förmåga. Men det kräver mod ty vi fruktar inte att vara mediokra. Vi fruktar att stå i vårt ljus, precis som Nelson Mandela säger.

Så, vilket är ditt allra starkaste ljus? Och hur ser det ut i en tydligt målad bild?

På jobbet i mysbyxor

Hela dagarna spekulerar vi. I varje samtal finns uppfattningar och fakta blandat med lösa antaganden om hur länge viruset ska regera världen och vad man bör och inte bör göra för att stoppa dess framfart. Jag har ingen aning. Väldigt få, förmodligen ingen, vet säkert.

Det är fullständigt naturligt att vi spekulerar. Vi vill ju leva med en definierbar framtid, inte en totalt oviss. Men just ju tror jag mer på acceptans. Och att kapitulera inför det ovissa. Men samtidigt lägga kraft på att hitta vårt eget sätt att tackla läget på, istället för på osäkra profetior.

Rent psykologiskt bedömer jag att isoleringen kommer bli den stora utmaningen (naturligtvis efter ekonomisk oro och rädslan för att man själv eller närstående ska bli smittad). Jag trivs i mitt eget sällskap och gillar mitt hem, men redan efter ett par dagar i frivillig isolering känner jag hur mänsklig, fysisk kontakt saknas mig. Ge det två veckor eller två månader så kommer den känslan att eskalera. Hur skönt det än är att kunna ha skypemöten med kunder iklädd mysbyxor så uppstår aldrig samma atmosfär som i ett fysiskt möte.

Så hur ska jag utifrån min läggning och mina behov hantera den här situationen? Här är några idéer som poppat upp.

1. Kul utan Corona

Ha sociala sammankomster på nätet men etablera teman som är fördjupande eller bara roliga men där Corona inte är en del av samtalet. Igår hade jag och några vänner en digital afterwork. Det blev en smula trevande och hur vi än bar oss åt kunde vi inte sluta prata om Corona så till slut gick jag ur träffen. Jag behöver tillfällen som ges tillåtelse att skifta fokus för att påminna om livets andra dimensioner.

2. Explodera i energi

Tillvaron har blivit långsammare på något sätt. Det gestaltar sig i att jag till exempel tillbringar långt mer tid i soffan än lämpligt. Och är man en intensiv person bygger det upp ett behov av att ”explodera” i energi. Därför tänker jag fridansa till hårdrock hemma och träna hårt utomhus.

3. Designa om hemmet

Hur kan jag förändra hemmet och ge det nya funktioner? Jag bestämde mig för att etablera ett bra kontor istället för att sitta vid matbordet och jobba som tidigare. Jag lyfte med min stationära skärm från kontoret, tog upp ett bord från källaren och placerade med bästa utsikten. Samtidigt fick jag med mig några hantlar från åttiotalet som legat och samlat damm därnere. De, tillsammans med lite annan träningsutrustning, är mitt nya hemmagym.

4. I bristen på externa glädjeämnen ska man unna sig

Jag har köpt god mat, hittat bra serier på Netflix, lagt ner ambitionen att sluta snusa och käkar choklad på kvällen. Man får välja sina slag.

5. Tid för reflektion

I livet finns nu än större möjligheter att kontemplera över tillvaron, och än större frågor att bearbeta. Ensamhet är en god förutsättning för att göra det. Likaså för att meditera.

Så här hanterar jag situationen den här veckan, när mina barn är hos sin mamma. Nästa vecka kommer lägenheten riggas om för att klara flera personers behov. Då kommer bland annat matbordet förvandlas till pingisbord.

Men du och jag är inte samma person, har inte samma livssituation och delar inte nödvändigtvis samma uppfattningar. Därför blir mitt råd till dig följande:

Se om det är möjligt att först fullt ut acceptera situationen. Ta därefter en stund och fundera på hur du bäst kan tackla den. Vilka blir dina verktyg för att skapa en tillvaro i livet och hemmet som klarar dina behov? Och skrid sedan till verket.

Den ensamme rullskidåkaren

I veckan hade en särskilt prestationsinriktad kompis femtioårsfest. Han firade det med att premiärvisa en dokumentärfilm om när han åkte 234 mil tvärs genom hela Sverige på rullskidor i somras.

Fredrik är en glad kille som aldrig slutar. Med någonting. Han är en duracellkanin som bara går och går. När det var dags att fylla femtio gav han sig en helt logisk utmaning: att ensam rullskida från Karesuando i norr ner till Smygehuk i söder och bo i tält längs vägen. 234 mil som tog honom 26 dagar. En slags asfaltens Nils Holgersson.

När han i dokumentärfilmen får frågan vilket som är det svåraste med den här utmaningen svarar Fredrik:
”Att vara ensam och inte ha någon att prata med”.

Ok. Låt oss se. Här har vi en kille som gör 9 mil – dvs ett Vasalopp – om dagen i 26 dagar. Som gör det med en 25 kilos ryggsäck på sin konstant flexande rygg. Som sätter stavar med ståltoppar i stenhård asfalt ca 30 gånger per minut, alltså drygt 420 000 stavtag under resan, vilket är en osannolik belastning för axlar och armbågar. Och som har regn under typ 20 av dessa dagar vilket sänker humöret, gör skavsåren värre och packningen än tyngre.

Men det allra värsta är att inte har någon att prata med?!!

Nu är Fredrik en osannolikt social rullkille. Men jag tror egentligen inte att hans rädsla är unik, den blir bara desto mer tydlig satt i denna situation. Alltför många människor är rädda för tystnad. För att vara ensam med sig själv.

Varför? Inledningsvis tror jag det handlar om någonting så trivialt som tristess, men efter ett tag blir det intressantare. Ty i de uteblivna distraktionernas skoningslösa tomhet börjar tankar lossa från botten av vårt medvetande och stiga mot ytan. Och det kan upplevas läskigt på riktigt. Vill vi höra vad de tankarna förmedlar? Vill vi umgås med den inre rösten och dess budskap? Dock, om vi väljer att göra det har åthävorna en belöning: att upptäcka något som måhända lite pretentiöst kan kallas vår sanning.

Det är beklagligt att missa den här chansen eftersom det alltid alltid är lättare att gå till distraktioner.

Jag vet att det här inte behöver skrivas, men gör det ändå som en vänlig markering: ingen behöver dunka en stav 420 000 gånger i asfalt för att kliva ur distraktionernas säkerhetszon och träda in i ensamhetens befrämjande men ibland obekväma miljö. Det går bra vilken dag som helst i veckan.
Till och med idag.

En laddad tid

Det är intressant att gå in i ett decennium när uppkopplingen är närmast total. Vi har wifi, 4G och stora nätverk som tar hand om all kommunikation. Vi kan numera ringa från en ö i Thailand hem till mormor och det kostar inte mer än ett samtal från mataffären till lägenheten.  

Jag minns för många år sedan – innan mobilerna blev vår tredje hand – när jag kom hem sent en natt och ringde min australiensiska flickvän på en vit telefon med svarta tryckknappar och korvig sladd. Jag hade lämnat kontinenten och vi hade inte setts på en månad. Det fanns viktiga saker att säga, speciellt efter en rad barbesök i Stockholms innerstad, så jag tänkte bort tiden under samtalets gång. I slutet av månaden kom  telefonräkningen. Den var på 1 500 kronor.

Jag trillade av studentstolen.

Nå, vi har alltså numera obegränsad kontaktmöjlighet. I det läget blir alla hinder för att utöva kommunikation de allra viktigaste att övervinna. Att kunna ladda sin mobil (eller för all del, dator, klocka, headset och cykel) har i och med det eleverats till vår tids kanske mest vitala sysselsättning.

I veckan flög jag till Belgien och noterade hur passagerarna kom till gaten och direkt sökte ögonkontakt med det svarta ögonparet i uttagen. Telefoner låg inpluggade längs gångarna medan deras ägare satt med utsträckta lemmar redo att sätta krokben på förbipasserande.

Tänk hur mycket stress som uppstår bara av att det står 10% på batteriindikatorn. Hur stor vikt vi lägger vid att alltid vara nåbara. Så till den milda grad att den vunna friheten att alltid kunna kommunicera inneburit att vi förlorat en annan, fjättrade som vi är vid en sladd och ett uttag.

Vi har blivit batteriberoende. Ladd-junkies.

Ett annat perspektiv. Hur vore det om vi kunde titta in i mobilskärmen, upptäcka att det bara är fem minuter kvar av batteriet och känna en begynnande avslappning? Om vi tänkte: wow, snart kan jag inte nås längre. Snart uppnår jag frihet och får tid att bara rå om mig själv.
Vore inte det smutt, så säg?

De tysta prestationsjägarna

Den här veckans spaning handlar om att inte döma jakthunden efter håren. I min bok står det att prestationsenergi tar sig uttryck i ett yvigt kroppsspråk och starkt argumentationsbehov. Kort sagt, ett utåtriktat beteende. Jag hade fel.

I veckan var jag hos tandläkaren Walter för att laga en gadd som förlorat mot en nöt. Han – Walter, inte nöten – är en mycket stillsam och tystlåten person, och dessutom en av mina kusiner. När min bok om prestation släpptes var han en av de allra första att köpa den. Bara några dagar senare kom feedbacken: ”det kändes som att du beskrev mig. Nästan otäckt. Som om det var min dagbok satt i pränt”.

Jag blev förbluffad eftersom jag alltid tolkat hans fåordighet och stillsamhet som ett tecken på bristande rörelseenergi och driftighet. Så dumt.

Walter skiljer sig mest från mig i hans yttre uttryckssätt, har jag insett. Resten är tydligen mycket likt. Och egentligen, om man tittar på hans historia borde det vara uppenbart: till exempel en av Sveriges duktigaste maratonlöpare samt egenföretagare med centralt placerad praktik. Walter är helt enkelt en tyst prestationsjägare.

Över till de högljudda. Det finns en stor fördel med det utåtriktade beteendet: om vi tappar kontrollen och springer besinningslöst framåt utan vätskepauser är det lättare att upptäcka vad som händer, när det händer och kanske innan det är för sent. Vi har bättre chans att fångas upp.

Det finns däremot en överhängande risk att omvärlden inte kommer ta sig an de tysta prestationsjägarna eftersom signalerna inte är lika tydliga, närheten till kanten inte lika uppenbar. Därför behöver de desto mer uppmärksamhet.

Skulle du vilja hjälpa en av dem tysta som du upptäckt tappat kontrollen, föreslår jag en metod som kännetecknas av tålmodig dialog.

De är alltså tysta vilket betyder att de mycket väl kan låta bli att berätta hur läget är de första två, tre, fyra gångerna du undrar. Då är det bara att ligga på och fortsätta fråga. Låt dem förstå att det är ok att öppna sig. Och att du är rätt person att göra det inför. Förklara sedan hur du ser på prestation och balans. Det finns nämligen en risk att deras egen uppfattning mest studsar mot insidan på huvudet och aldrig får utmanas av någon annans perspektiv. Någonting Walter kvitterade på när vi pratade om boken. Och kanske mer än något annat: fortsätt dialogen så länge du ser symptom, vad jägaren än säger. För vet du, att vara en jobbig jävel är ibland det vackraste uppdrag en vän kan åta sig.

Och till sist en uppmaning till er som själva är tysta prestationsjägare: släpp in, släpp in, släpp in de som knackar på dörren. Att ta emot hjälp är att hedra vänskap och sig själv.

Hur Warren Buffett tog plats i vårt företag

Vi satt på en planeringsdag förra veckan och diskuterade vad som ger glädje i vardagen. Min medgrundare Nick sa att han njuter när han får förkovra sig i ett ämne. Men tillade sedan sorgset att det aldrig finns tid till det. Tempot, det ständiga plingandet från outlook, möten rygg i rygg som oftast känns tidspressade samt krav på orealistisk produktivitet rensar effektivt bort alla möjligheter att fördjupa sig och reflektera.

Vi är fast i ett never ending flöde av shallow work. Cal Newport skriver i sin bok Deep Work: Rules for focused success in a distracted world att deep work bland annat leder till ökat värdeskapande och ökad kompetens. Vad händer när vi aldrig får fördjupa oss? Vårt jobb blir till ett facebookinlägg: ytligt, snabbt och med begränsad möjlighet till ökad meningsfullhet.

Sedan berättade Nick inspirerat om finansmogulen Warren Buffett som alltid tillbringat fyra timmar om dagen med att läsa, ihop med sin kollega och parhäst sedan decennier. De ser detta som ett naturligt inslag i sina arbetsliv. Vi tog intryck. Kände att det saknades oss. Och beslöt att gå emot etablerade vanor och göra något åt saken.

Således: varje torsdag mellan klockan tre och fem ska vi förkovra oss. Genom böcker, filmer eller artiklar som på ett eller annat sätt är relaterade till jobbet. Efter detta, berätta för varandra om innehållet och ha en diskussion. Vi kallar det bokstunden.

Idag var första tillfället. Vi tog plats i ett rum inrett som ett litet bibliotek. Bekväma mörkblå fåtöljer, dov belysning och heltäckningsmatta som skolösa fötter kan hämta värme från. När jag efter en stund tittade upp och såg mina kollegor försjunkna i sina böcker kändes det fridfullt. Hela tillfället var nästan sakralt. Och en exempellös kontrast till livet framför datorerna och telefonerna där utanför. Efteråt var alla lugna, harmoniska och lämnade rummet i sakta mak.

Ovanpå den mentalt positiva boosten ska läggas att vi på kort tid tillskansade oss nya kunskaper som inte annars hade fått se dagens eller våra hjärnors ljus. Jag vet nu att sociala strukturer får människor att fatta näst intill alla beslut, fast vi tror att vi har fattat dem själva. Och att Coca Colas bolagsvärde består till 33% av varumärket.

Vår bokstund har redan blivit veckans höjdpunkt för mig. Det känns som en kombinerad rättighet och skyldighet att tillbringa två timmar i ett rum full med böcker. Och redan som en självklar del av vardagen.

En riktigt god fortsättning på det nya decenniet.

”Investera mest i dig själv. Du är din största tillgång.”
Warren Buffett

Andnörd

Det lackar mot julhets. Jobb ska vara avklarade, presenter köpta, glöggen serverad, leendet påhäftat. För många är december ett stort påslag. För många handlar inte december alls om julefrid utan själsligt krig.

Det finns en mängd sätt att förhålla sig till årets sista månad och dess belastning på vårt system. Idag tänkte jag bara föreslå ett. Att andas.

Visst, vi gör det hela tiden, men vilken kvalitet håller andningen? Och är den till någon mer nytta annat än att syresätta kroppen? Handlar den bara om att hålla oss vid liv?

Här kommer min säljpitch för andningen:
-Den är gratis
-Du har alltid med den
-Den tar ingen plats
-Den gör dig lugn
-Den får dig att tänka efter
-Den ökar din koncentrationsförmåga
-Den får dig att fatta bättre beslut

Vill du göra december till en andningsövning för att öka frid och minska krig, testa några av de här manövrerna. Ingen är längre än ett några minuter. Börja dock alltid med att lossa på magmusklerna så magen blir lite större (ingen ser, jag lovar). Det skapar mer luftrum vilket ger bättre effekt. Here goes:

1. Varje gång du hamnar i reaktion över någons beteende eller en händelse: Ta två djupa andetag innan du agerar. Det tar 20 sekunder. Se om påslaget har minskat något. Annars repetera.

2. Innan du ska gå hem från jobbet eller studierna, eller ut och slåss i julklappsbataljen: sitt rakt upp på stolen, slut ögonen, lägg händerna i knät och andas in och ut 20 gånger och räkna antalet under tiden.

3. Om du sitter i bilen och stressar över köer och hur illa alla andra än du kör: fokusera på andningen istället för det som händer runt omkring. Bara följ andetagets rörelse in och ut ur kroppen.

4. Inför viktiga beslut (eller oviktiga beslut som det förvirrade sinnet har misstaget sig på): Gå i tre minuters meditation med full fokus på andningen.

Visst, det kanske inte räcker hela vägen. Större omställningar må krävas i vissa liv. Men om vi nu från början är utrustade med ett så intelligent och användbart verktyg för sinnesro, varför inte börja där?

Blind ilska och ögonkontakt

Jag kliver på ett tåg på Lunds centralstation några år innan X2000 introducerades på linjen. På hemresa efter en krävande universitetstermin. Jag slänger upp väskan med kläder och John Slomans förhatliga 900-sidiga tegelsten ”Economics” på bagagehyllan och sjunker ner i en hårt stoppad tågfotölj med gulbrunt mönster. Det här är SJ när marknadsekonomin inte letat sig in i den statliga tågsektorn ännu. När bristen på konkurrens gör att ingen kan begära återbäring för en försenad avgång och man är lycklig om det finns något annat än en krökt ostbit på en torr skiva skogaholmslimpa till lunch.

Hon öppnar dörren till vagnen. Hennes korpsvarta hår är uppfångad i en stram tofs, konduktörsdräkten är välstruken och midjeväskan i läder med hållare för metallmanicken som klipper biljetter sitter hårt åtdragen runt kroppen. I ansiktet är de första medelåldersfårorna noggrant översminkade och mungiporna är bestämt nerdragna.

När hon biljettklipper sig genom vagnen bort mot mig noterar jag ögonen. De är bruna men ser mer svarta ut. Hennes hälsningsfras till alla resenärer är: ”biljetten!”. Har man inte suttit med resehandlingen i handen utan börjat leta i sina fickor möts man med en suck och anklagande blick från de där svarta ögonen.

I rent överlevnadssyfte ser jag till att ha min biljett redo när hon dyker upp vid min sida. Innan hon har öppnat munnen sträcker jag fram den med ett leende. Hon tittar ner på papperslappen och ska precis till att perforera den med sitt vapen när handrörelsen stannar upp. ”Jävlars”, tänker jag, ”nu är något fel.”

Hon lägger huvudet lite på sned så tofsen syns bakom den högra axeln, fnyser till och säger med sarkastisk ton: ”Jaha, och här tänkte du sitta?” När jag ser oförstående ut förklarar hon med passivt aggressivt lugn röst att jag satt mig på fel plats och pekar tvärsöver gången där mitt nummer syns tydligt i en mässingsskylt ovanför sätet.

I det här läget blir jag arg. Det är orättvist och fel att vi behandlas så här. Det går rakt emot allt jag lärt mig om relationsmarknadsföring. Och jag känner mig som en utomordentligt slarvig och korkad person. Det kokar i mig. Hon har verkligen lyckats trycka på mina knappar.

Jag har rätt och hon har fel. Jag är rätt och hon är fel.

Men precis innan jag ska anta en outtalad utmaning och dra mitt svärd, innan orden: ”du borde kanske gå en kurs i hur man gör vänner istället för fiender” eller ”får du lönetillägg för varje resenär du gör sur?” letar sig ut mellan läpparna är det något som sveper genom mitt huvud. En viskning om ett annat sätt.

Jag stoppar upp och bestämmer mig för att skjuta tillbaka klingan i slidan. Istället se om det går att åstadkomma en förändring, skapa något gott. Så jag säger helt utan ironi: ”jag är ledsen, jag måste ha läst fel. Tack för att du upptäckte det.” Sedan blir jag tyst men tittar henne vänligt i ögonen. Hon blinkar till och något ändras i blicken. Avslappning, tror jag. Hon ler fortfarande inte, men rösten är annorlunda när hon säger att ”det är sånt som händer”.

En timme senare. Konduktören går sin rond. När hon kommer förbi mig tittar hon hastigt ner och frågar om allt är bra, nu med ett lätt leende, och går sedan vidare.

Ytterligare en timme senare (det är långt mellan Lund och Stockholm när man åker mjölktåg). Jag sitter med näsan i en bok om hur vår hjärna fungerar av neuroforskaren David H Ingvar. Plötsligt förnimmer jag en rörelse nära mig. I det tomma sätet bredvid mitt har konduktören satt sig. Den lilla manövern förändrar liksom allt. Hon har mentalt valt att gå från tåganställd till medresenär, vilket får mig att tappa hakan. Hon frågar intresserat vad jag läser och sedan har vi ett allt djupare samtal om hjärnan, våra liv och varför saker blev som de blev. Efter 45 minuter är vi tågvänner – temporära bekantskaper vars möte man bär med sig resten av livet. Och kanske skriver några rad om, tjugofem år senare.

Vi vet inte någonting om någon innan vi fått lära känna det inre. Allt vi kan göra är att möta världen som vi vill bli mötta. Inte reagera på knapptryckningar. Inte för-döma. Och kanske se om det går att sprida ljus, istället för att anta utmaningar i mörker. Det lärde jag mig på ett gammalt SJ-tåg några år innan X2000 började trafikera den södra stambanan.

Spring Karin, Spring!

Jag möter henne i hissen. Hon har tights, vätskeryggsäck och blå vindjacka på som vanligt men ser nervarvad ut, trots de två mil som precis avverkats. Hon ser faktiskt otroligt nervarvad ut.

Karin bor i mitt hus. Hon är en driven och omtyckt chef inom en statlig myndighet som hanterar rusdrycker. Utöver det är Karin i det närmaste en träningsnarkoman. Hon är en av de där personerna som alltid jobbat mycket, alltsedan fjorton år, har hon berättat. Aldrig stannat upp. Alltid varit på språng i ordets alla bemärkelser.

För ett år sedan upplevde hon hur livet konstant låg ett steg före, hur hög fart hon än hade, så Karin drog i nödbromsen. Utan att veta vilken perrong tåget stannat vid. Utan en plan för vad hon skulle göra när dörrarna gick upp och lantluften slog emot ansiktet.

Karin bestämde sig för att kliva av och göra år 2019 till en frizon.

När vi står där i trapphuset undrar jag såklart vad hon gjort under året och tänker en smula fördomsfullt att hon kanske:
a.       Kommit underfund med att hon måste byta jobb
b.       Gått en kinesiologikurs och nu praktiserar på kompisar
c.       Rest jorden runt
d.       Skaffat hund
e.       Skakat sönder av rastlöshet
f.        Eller en kombination

Karin lägger en hårflik bakom örat, tittar på mig med pillemarisk Pippilångstrumpblick och säger:
”Jag har inte gjort någonting.”

Hon berättar att det som behövdes allra mest var…ingenting. För Karin betydde det inga planer, inte några ansvar (alltså inte köpt sig en hund då) och inte några livsavgörande beslut. Mest av allt har året passerat utan ett enda stresspåslag, menar Karin och fortsätter:

”Livet är för kort, alldeles för kort. Hur kan vi bara springa, springa, springa hela tiden? Jag behövde ett återhämtningsår, det första i mitt liv. På mina villkor. Jag går upp på morgonen varje dag och bestämmer sedan vad jag känner för. Om det är att plöja en säsong av Game of Thrones så gör jag det. Om det är att packa en väska och flyga till Malaga så gör jag det.”

När jag invänder att det låter dyrt, säger hon:
”Det är förvånansvärt billigt. För vet du, tidsbrist är dyrt. Jag kan åka kommunalt istället för taxi för jag har inte bråttom. Jag kan vänta in de billigaste flygavgångarna och resa utomlands under lågsäsong när hotellen står tomma. Jag hinner betala mina räkningar i tid utan att få straffavgifter och att äta hemma kostar väldigt lite i förhållande till ute.”

Jag fattar:
Karin har blivit tidlös och kravlös.

Hon har gjort sig kvitt två av nutidens stora hälsobovar: tidspress och kravfylldhet. Och de eventuella kompromisser som uteblivna 120 kronors-luncher varje dag skulle kunna innebära måste nog kännas som futtiga i jämförelse med den lyxiga vinsten: att vinna tillbaka sitt liv. Det måste fan vara den ultimata känslan av frihet.

Och ett ypperligt sätt att tillbringa ett år mitt i livet.

Karin är min nya hjälte.