I veckan hade en särskilt prestationsinriktad kompis femtioårsfest. Han firade det med att premiärvisa en dokumentärfilm om när han åkte 234 mil tvärs genom hela Sverige på rullskidor i somras.
Fredrik är en glad kille som aldrig slutar. Med någonting. Han är en duracellkanin som bara går och går. När det var dags att fylla femtio gav han sig en helt logisk utmaning: att ensam rullskida från Karesuando i norr ner till Smygehuk i söder och bo i tält längs vägen. 234 mil som tog honom 26 dagar. En slags asfaltens Nils Holgersson.
När han i dokumentärfilmen får frågan vilket som är det svåraste med den här utmaningen svarar Fredrik:
”Att vara ensam och inte ha någon att prata med”.
Ok. Låt oss se. Här har vi en kille som gör 9 mil – dvs ett Vasalopp – om dagen i 26 dagar. Som gör det med en 25 kilos ryggsäck på sin konstant flexande rygg. Som sätter stavar med ståltoppar i stenhård asfalt ca 30 gånger per minut, alltså drygt 420 000 stavtag under resan, vilket är en osannolik belastning för axlar och armbågar. Och som har regn under typ 20 av dessa dagar vilket sänker humöret, gör skavsåren värre och packningen än tyngre.
Men det allra värsta är att inte har någon att prata med?!!
Nu är Fredrik en osannolikt social rullkille. Men jag tror egentligen inte att hans rädsla är unik, den blir bara desto mer tydlig satt i denna situation. Alltför många människor är rädda för tystnad. För att vara ensam med sig själv.
Varför? Inledningsvis tror jag det handlar om någonting så trivialt som tristess, men efter ett tag blir det intressantare. Ty i de uteblivna distraktionernas skoningslösa tomhet börjar tankar lossa från botten av vårt medvetande och stiga mot ytan. Och det kan upplevas läskigt på riktigt. Vill vi höra vad de tankarna förmedlar? Vill vi umgås med den inre rösten och dess budskap? Dock, om vi väljer att göra det har åthävorna en belöning: att upptäcka något som måhända lite pretentiöst kan kallas vår sanning.
Det är beklagligt att missa den här chansen eftersom det alltid alltid är lättare att gå till distraktioner.
Jag vet att det här inte behöver skrivas, men gör det ändå som en vänlig markering: ingen behöver dunka en stav 420 000 gånger i asfalt för att kliva ur distraktionernas säkerhetszon och träda in i ensamhetens befrämjande men ibland obekväma miljö. Det går bra vilken dag som helst i veckan.
Till och med idag.
DRIVEN TILL MAX 