Det är intressant att gå in i ett decennium när uppkopplingen är närmast total. Vi har wifi, 4G och stora nätverk som tar hand om all kommunikation. Vi kan numera ringa från en ö i Thailand hem till mormor och det kostar inte mer än ett samtal från mataffären till lägenheten.
Jag minns för många år sedan – innan mobilerna blev vår tredje hand – när jag kom hem sent en natt och ringde min australiensiska flickvän på en vit telefon med svarta tryckknappar och korvig sladd. Jag hade lämnat kontinenten och vi hade inte setts på en månad. Det fanns viktiga saker att säga, speciellt efter en rad barbesök i Stockholms innerstad, så jag tänkte bort tiden under samtalets gång. I slutet av månaden kom telefonräkningen. Den var på 1 500 kronor.
Jag trillade av studentstolen.
Nå, vi har alltså numera obegränsad kontaktmöjlighet. I det läget blir alla hinder för att utöva kommunikation de allra viktigaste att övervinna. Att kunna ladda sin mobil (eller för all del, dator, klocka, headset och cykel) har i och med det eleverats till vår tids kanske mest vitala sysselsättning.
I veckan flög jag till Belgien och noterade hur passagerarna kom till gaten och direkt sökte ögonkontakt med det svarta ögonparet i uttagen. Telefoner låg inpluggade längs gångarna medan deras ägare satt med utsträckta lemmar redo att sätta krokben på förbipasserande.
Tänk hur mycket stress som uppstår bara av att det står 10% på batteriindikatorn. Hur stor vikt vi lägger vid att alltid vara nåbara. Så till den milda grad att den vunna friheten att alltid kunna kommunicera inneburit att vi förlorat en annan, fjättrade som vi är vid en sladd och ett uttag.
Vi har blivit batteriberoende. Ladd-junkies.
Ett annat perspektiv. Hur vore det om vi kunde titta in i mobilskärmen, upptäcka att det bara är fem minuter kvar av batteriet och känna en begynnande avslappning? Om vi tänkte: wow, snart kan jag inte nås längre. Snart uppnår jag frihet och får tid att bara rå om mig själv.
Vore inte det smutt, så säg?
DRIVEN TILL MAX 